Jag vaknade nästa morgon av att min lillebror, William, kastade av mig täcket. Jag hade tydligen somnat på soffan kvällen innan.
-Alice, akta jag sa se på tv! sa han.
Jag mumlade något ohörbart och hasade mig upp ur soffan. Jag kände ur varm jag var. Inte så konstigt eftersom jag hade somnat med stickad tröja och mjukis byxor.
William var helt okej, för att vara fjorton år iallafall. Han bytte dock flickvän varrannan vecka, det skulle absolut inte förvåna mig om tjejerna i hans klass kallade honom player bakom ryggen på honom. Han var rätt sygg: ljus brunt hår, runt ansikte, blåa ögon, väl tränad. Ja, om jag var fjorton år och inte hans syster skulle jag nog vara super kär i honom. Jag gick in på mitt rum och öppnade min garderob. Det fanns inte sådär jätte mycket kläder i den. Men om man skulle lägga ihop kläderna jag har hos pappa och mamma är det ganska mycket. Mina föräldrar skilde sig när jag var fem år och William bara två. Både mamma och pappa levde som singlar i många många år. Fem år om man ska vara exakt! Sen träffade mamma Michael. Dom har nu varit tillsammans i fem år och fått två barn tillsamans, mina tvilling systar Elsa och Julia. Dom är nu fem månader gamal. Jag tycker lite synd om pappa som faktiskt har left livet som singel i tio år. Men jag antar att han bara inte har hittat den rätta än.
Jag tog fram ett par militär gröna jeans och en svart-turkås randig långärmad tröja. Jag hoppade snabbt i kläderna och tog fram platt tången. Jag plattade egenom som få lockarna som var kvar efter regnet i går och drog några tag med mascara borsten. Sen hoppade jag snabbt på cykeln och cyklade iväg till cafeet jag jobbade på på helgerna.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Men gud, förlåt för en kort och dålig del, men jag måste verkligen dra nu! :o JAg ville bar age er en snabb beskrivning om Alice och henne familj! Louise skriver nog snart! :) Hoppas ni gilade, kommentera gärna vad som skulle kunna förbätra novellen - Linn

Hej! 

Jag och en tjej till, som heter Linn, tänkte skriva en 1D novell. Vi har båda gjort det förut, men det här är inte så planerat, fast det kanske är det som gör den bra, jag vet inte. Vi får se! 

Kom också ihåg att novellen är påhittad. 

--------------------------------------------------------------------

Jag suckade och drog igen dragkedjan på min handväska, paraplyet var svårt att få upp och jag såg antagligen ut som världens största idiot. Där stod jag mitt på gatan, massor av folk ute, och kunde inte få upp mitt paraply. Typiskt mig. Såklart ska det här hända när det är helg, då det är som mest folk ute på stan. Jag muttrade för mig själv, och mumlade något som jag knappt själv visste vad det betydde. Jag kunde känna folks blickar bränna i nacken och ryggen, de råkade krocka in i mig, vilket gjorde att de gjorde samma sak som jag - muttrade. Men ingen sa något. Varför skulle de? Jag svepte bort mitt långa hår från ansiktet och gjorde ett nytt försök med att få upp det. Men jag kunde redan nu känna att jag skulle misslyckas lika mycket som på mitt första försök. Paraplyet vägrade att samarbeta med mig, självklart. Min fina tur. Jag behöver aldrig ens försöka att göra fel, eller att göra något klumpigt, det bara händer. Såna där klumpiga saker som får folk att skaka på huvudet och tänka, hur lyckas man ens? Ja, såna grejer. Jag fick en knackning på axeln och vände mig snabbt om. Där stod en kille med jätteblåa ögon och blont hår, med brun utväxt.

"Ursäkta", Sa han och log svagt. "Behöver du hjälp?" 

"Åh, ja. Det är antingen jag som är för svag, eller paraplyet som krånglar." 

"Det får vi snart reda på" Sa han och flinade. 

Jag nickade och räckte honom paraplyet, nu var det knappt någon idé längre, för jag var redan dyngsur. Men han fick upp det. Tack och lov. 

"Det var jag som var svag, då." Sa jag och skrattade lite. "Tack, du var den ända här som inte gav mig en blick som kan döda." 

"Ingen orsak" Sa han. "Vi ses." 

"Ja... Vi-" Men jag han inte säga mer innan han var borta. 

Jag kollade mig omkring, men han hade vänt ryggen till och börjat gå. Jaha. Jag tog paraplyet över huvudet, men stod bara där och stirrade på hans rygg som försvann länge och längre bort. 

"Ses" Avslutade jag.

Jag började gå hemåt, jag var ändå klar. Och helt dyngsur, så det var inte någon bra dag att stanna för att ta en fika eller något. För det droppade om mig, och jag skulle antagligen inte ens få gå in i någon affär. Vägen hem var inte så lång, så det gick snabbt. Och det var väldigt skönt just en dag som den här. Jag tog hissen upp till åttonde våningen, där jag bodde, gick till den sista dörren i korridoren och låste upp. I hallen hängde en spegel, jag kollade på min spegelbild. Mitt hår hade delat in sig i olika sektioner och det hängde i tunna stripor som droppade vatten ner på golvet. Det hade fått en mörkare nyans, och mitt smink hade runnit ner för kinderna. Mitt vita linne satt som klistrat mot kroppen, och man kunde lätt se min BH. Nej, vad pinsamt. Folk hade sett. Typiskt. Jag sparkade av mig skorna och skyndade in till mitt rum där jag bytte till ett par torra mjukisbyxor och en stickad tröja. Efter det gick jag till badrummet, satte upp mitt blöta hår i en tofs och tog bort sminket. I köket tog jag fram en skål som jag hällde upp chips i, och i ett glad hällde jag upp cola. Jag ställde det på soffbordet och började zappa igenom alla tv-kanaler. Sett, usch, nej, den filmen har redan börjat för länge sen... Där! Grey's Anatomy, det är bra. Hela kvällen låg jag och kollade på tv, men jag kunde inte sluta tänka på den där killen, jag kände igen honom. Och jag visste ifrån vart också... 

- 

En väldigt kort del, men jag är sjukt trött och jag kom inte på något mer nu, haha! :) Men hoppas det är bra, nästa gång är det Linn som har skrivit delen, kommer bli super!

Kram xx